Freuden som kommer av yoga

”Lyssna på din kropp. Lyssna på ert allra innersta, på vad din kropp vill och behöver,” sa hon med en övertygelse som i alla fall övertygade mig om att hon aldrig lyssnat på sitt allra innersta. Yogainstruktören var en stilig kvinna i övre medelåldern och såg ut att tillbringa sina lediga stunder i lotusställning, sörplandes på något vedervärdigt örtte, klädd i något som senast igår burits av ett lamadjur.

Därför min första instinkt att fnysa föraktfullt men eftersom jag uppfostrats av föräldrar vars intentioner var goda försökte jag hålla fnysandet i schack. Nyckelordet, kära läsare, är försökte. Ett fragment av det hånfulla fnyset slapp ur mig. En diplomatisk handling utförd av mitt Ego som ständigt försökte medla mellan Detet och Överjaget.

Turen var på min sida eftersom resten av yogagruppen inte hörde mitt fnys då de var fullt upptagna med sitt: andningen och ställa in rätt styrka på sin fridfullt njutande min.
”Lyssssssssssna på din kropp,” väste instruktören i sin utandning.
Alright, tänkte jag där jag stod i en lite hafsig halvmånesposition, låt oss ge det här en ärlig chans. Dök därför ner i mitt allra innersta. Vandrade längs mina svindlande sinnesgränder ner mot Id. Ett lagom kul uppdrag som inte blev bättre av att jag givetvis råkade stöta på mitt Inre Barn som jag försummat på sistone.

Men förlåt, nu har jag in media rest mig. Vi tar ett skutt bakåt i tiden eller let’s do the time warp som det heter i vissa kretsar.
Historien tar sin början på en enkel söndagsmorgon. Motvilligt hade jag slitit mig loss från Morfeus ömma omfamning och begett mig iväg på ett yogapass.

På en söndagsmorgon. Låt det sjunka in.

Vad kan ha drivit mig till detta, undrar ni säkert, kära läsare. Jo, ni förstår att jag, som alla andra, ibland drabbas av idén att det är dags att försöka arbeta upp ett hälsosamt skimmer som är lite av en trend nuförtiden. Hade dessutom fått för mig att detta skulle uppnås med hjälp av något som var farligt nära new age. Med andra ord rörde det sig om en tillfällig sinnesförvirring.

Nu när ni vet detta kan vi bege oss tillbaka till nuet, så att säga. Hade alltså kastat mig ner i mina inre mörka vrår och där stött på mitt Inre Barn som gav mig en blick som helt klart sa ”det var inte igår” vilket också mitt Inre Barn sa på ett förmanande vis. Smärtsamt lillgammal samt barnsligt beräknande.
”Äh nej, det kan man lugnt säga,” sa jag och undrade hur lång tid det här egentligen skulle få ta. Till min förtvivlan satte nämnda IB igång med ett korsförhör.

IB: Trevligt att du tittade förbi ändå.
Jag: Äh ja, hade öm… vägarna förbi (paus och sedan men en något nedlåtande ton) Vad stoooor du blivit sen vi sist sågs!
IB: (överlägset) Inte riktigt. Inre Barn är inte direkt något man växer ifrån.
Jag: Äh… öh… såatteh…
IB: (ivrigt) Funderat på att stoppa fickorna fulla av kastanjer den här hösten?
Jag: Kan inte påstå att jag spikat det i kalendern än.
IB: Fickorna fulla av kastanjer, va? Tar en tillbaka till en mer oskuldsfull tid.
Jag: Du menar tiden då min jacka stank av unkna kastanjer?
IB: (naivt nostalgisk) Härliga tider, härliga tider…men har du inte funderat nåt på att springa barfota över daggstänkta gräsplättar?
Jag: Kan inte påstå att jag har det… (sneglar på den metaforiska klockan)
IB: (smått manisk) Men du har väl ändå blivit lite sugen, en sval sommarkväll, att ta dig en sväng i gungorna på lekplatsen? Att hoppa i en lövhög? (förtvivlat) Varför inte?!?
Jag: HM! Låt mig tänka efter… kanske är det så att jag inte är en komplett fjant!
IB: (ögonen tåras)
Jag: Åh äh, men se där! (pekar på Ego som försöker smita förbi) Ska du inte leka lite med Ego?
IB: (ger ifrån sig ett förtjust tjut och virar sig genast kring Ego som försöker att inte se alltför äcklad ut)
Ego: (surt) Toppen, tack för den. Precis likt ett Överjag. Här tvingas jag att dalta med Id dagarna i ända och så valsar du hit och låter Inre Barn attackera mig (skadeglatt) Tja, be inte mig om hjälp när Id försöker slita dig i stycken.
Jag: (oroligt) Jag ska bara fråga en liten fråga…
Ego: (skrattar elakt och vandrar iväg, IB hänger fast i hennes ben, glatt gurglande och bara släpas med)

Lyckas tillslut ta mig till Detet. Inte en vacker syn direkt. Vi kan ju beskriva det enklast med att säga att även den mest hagalna romerska kejserligheten skulle bli lite illa till mods av ett Ids ohämmade sätt. Som en person med starkt Överjag vars största skräck är den fruktade faux pasen blev jag lite blek om nosen. Lyckades dock pressa fram ett svagt: ”Tjena, Id. Hur är läget?”

Id stirrade på mig med en blick som var hungrig på alla möjliga vis, ”Du vet hur det är,” svarade hon släpigt, ”Känner mig rastlös, sugen, lysten, lite på språng, lycklig och frustrerad på samma gång.”
”Same shit, different day alltså?”
Id kastade huvudet bakåt att skrattade som en rabiat hyena.
”Du skrämmer mig,” medgav jag storsint, ”En aning.”
Id fnös föraktfullt åt mig. Som sagt… helt ohämmad.
Jag: Urk… (samlar mig) Du vet kanske varför jag är här?
Id: (nickar) På tiden att du lyssnar lite på mig, din självcensurerande neurotiska tönt.
Jag: Onödig kommentar.
Id: Men sann.
Jag: Jo men det finns finare sätt att säga det. Själv föredrar jag ”delvis känslomässigtavskärmad person” och börja inte himla med ögonen åt mig.

Id himlade nonchalant med ögonen och flinade som om hon ville säga: ”Och vad ska en liten strunt som du göra åt saken?”
Id: Typiskt Överjagsstil, va, tror att ni är allt det där.
”Jag tror inte att jag är allt det där,” sa jag lite lamt och undrade vad allt det där innebar. Ids blängande intensifierades och ni som har haft närkontakt med ert Id vet att dessa pigor (och drängar självklart) är ej att leka med. Bestämde mig för att få samtalet överstökat.

Stack sturskt ut haken och skällde likt en ettrig tjeckisk råtthund: ”Hörru! Vad tycker du då om det här?” gjorde en gest, designad att driva Ids uppmärksamhet mot det pågående yogapasset istället för min pickande halspulsåder, ”Känner du av den positiva energin som färdas längs ryggraden?” jag visste att det där sista var lite väl vågat men ibland måste ett Överjag också släppa loss lite.
”Rrrrrr,” svarade Id vilket var ovanligt sammanhängande med tanke på omständigheterna.
”Känner du, exempelvis, hur dagens stress bara rinner av dig i den här övningen, hm?” jag provocerade vidare: ”Inga chakras som klickar till?”
”Vill du verkligen veta vad jag tycker?” fräste Id och petade mig hårt i bröstkorgen med ett kloliknande pekfinger, ”Va? Vill du det?”
Det var sorgligt hur snabbt min skällande råtthund reducerades till en pipande råtta som med halvhjärtat mod försökte möta en glupsk katts gulgröna blick.

Id lutade sig närmare mig och det var inte första gången hon påminde mig om en charmant piraya, ”Då ska du få höra- ”
Jag försökte luta mig bakåt, ”Förlåt men har du ätit nån sorts italiensk sallad till lunch?”
Id: Va?
Jag: Det luktar… lite vitlök? Eller kanske mycket vitlök… din andedräkt alltså.
Detet morrade, ”Det hör varken hit eller dit!”
”Lite hit hör det,” kontrade jag, ”Kanske dags att investera i lite minttuggummi?”
Mitt Id blixtrade till utan det minsta åska som förvarning och jag ryggade förskräckt undan men mitt Id fick sig en plötsligt släng av återhållsamhet och hon pressade fram ett, ”Fröken Överjag?” mellan sammanbitna huggtänder istället för att slå mig gul och blå. Hennes ton var dock tillräckligt vass för att sprätta upp mig som ett efterlängtat brev.

”Fröken Id?” svarade jag med en angenäm ton för det är trevligt att vara efterlängtad ändå.
”Det här med dålig andedräkt?”
”Ja, vad är det med dina dåliga andedräkt, fröken Id?”
”Glöm den.”
”Alright.”
”Skjut den ur dina tankar.”
”Sagt och gjort.”
”Om tanken att vidare kommentera min dåliga andedräkt börjar glida in i dina tankebanor vill jag att du tar och ställer den tanken, med förbundna ögon, mot en tegelvägg och arkebuserar den ögonblickligen.”
”Ibland får man ta av sig de metaforiska silkesvantarna och ta på sig de metaforiska hårdhandskarna.”
”Då är vi överens?”
”Utan tvivel,” försäkrade jag henne och utförde en repris på gesten som drog Detets uppmärksamhet bort från mig och mot yogapasset.

En ful grimas vanställde mitt Ids ansikte som vanligtvis, under de bästa av förhållanden, inte var mycket att hurra för, ”Allt det här?” hon lät nästan trevande.
Jag log uppmuntrande: ”Ja, vad är det med allt det här?”
”Det är skitsnack,” och mitt Id njöt av att se hur jag hajade till.
”Skitsnack?” jag gungade nervöst på fötterna, ”Ska vi inte försöka vara lite förstående? Öppen för nya upplevelser?”
”Jaha, så du tycker det här är kul?”
”Kul och kul… det är väl en trevlig upplevelse?”

Id stirrade blankt på mig. Hennes blick var tommare än det allra tommaste av tabula rasa.
”Okej… ” jag retirerade inför denna blick som ville sluka allt i sin väg, ”Jag tycker väl att… att det är en smula löjligt?”
”Ha!” kväkte Id, ”Från dig är det rena rama svordomen,” hon dunkade mig hårt i ryggen och vrålade vänskapligt i mitt öra: ”Än är det inte för sent för oss, va!” och för att visa sin uppskattning gav hon mig en dejlig dansk skalle som sände mig raka vägen upp och tillbaks till ytan av mitt medvetande.

Lagom för att ta del av avslappningen på slutet av passet vilket var mycket behagligt. Låg där och guppade på ytan av medvetandets ocean.
"Tack för att ni kom hit och lyssnade på era kroppar, tack för att jag fick vara med och guida er," sa yogakvinnan drömskt.

Hon tänkte säkert på örtteet som hon skulle hälla i sig hinkvis när hon kom hem.

***

jag vet faktiskt inte...