Har insett att det kan vara på tiden att införskaffa ett sådant där litet svettarmband. Kanske med ett stiligt motiv?
Insikten under dagens gymnastikpass på medelnivå.
Andningen hade kommit igång ordentligt, lungorna vrålade efter en atomnummer åtta, rörd inte skakad. För att tala klarspråk; kroppen ville få i sig en gnutta oxygenium.
Kinderna började bli röda av ansträngning men så plötsligt hände det.
Jag minns inte om det alltid varit så här eller ens om det var så här innan sommaren. Har jag alltid svettats så här mycket? Har jag det? Gudars skymning!
Nu kanske ni tror, med tanke på att jag utropar "gudars skymning!" med en lätt hysterisk ton, att det var rena rama Niagara under mitt gymnastikpass. Att män i små tunnor ville ta sig en tur ner för mitt svettfall. Att jag, vänlig men bestämt, var tvungen att påpeka för dessa män och deras tidigare nämnda tunnor att det var ett högst opassande förslag att komma med när mitt förklädde inte ens befann sig i samma stad.
Nej, nej. Inte ens i närheten. Min hysteriska ton kommer av att, som ni vet, är en smula, en gnutta, en nypa överdramatisk.
Skulle vilja säga att det var mer som en idyllisk fjällbäck. Med bergsgetter som betade och bräckte en bit bort. En herde som låg och slumrade vid en sten och möjligtvis en lysten Selene som förberedde sin kärra för en tur över himlavalvet.
Hur som helst skulle ett svettarmband inte vara så dumt i en sådan situation. Dyker en gudinna upp vill man gärna inte stå där som ett fån och försöka blinka bort den idylliska fjällbäcken vars källa är där pannan slutar och hårfästet börjar. Kan ni tänka er den pinsamma tystnaden som skulle uppstå?
Aldrig har väl en berggets bräckande varit så öronbedövande.
Kan tänka mig nåt i himmelsblått? Lejongult? Marmeladgrönt?
Sportigt chic är i alla fall trenden jag vill haka på med en rostig fiskkrok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar