Ännu ett inlägg angående mina eskapader på träningslokalen. Det här börjar likna renarama motions/träningsdagboken... fast lite mera slapstick. Tänker mig att jag snart ska samla ihop alla inlägg och ge ut en bok med träningskrönikor. Arbetstiteln på detta projekt är: Motion - Scener ur en clowns liv (en bra titel ändå)
Här har ni senaste rapporten:
Igår glömde jag bort en liten sak. Glömde bort att jag behöver glasögon för att se. Sånt händer. Kan väl inte ha koll på allt. Glasögonen låg i mitt skåp i omklädningsrummet och jag gick, således, på gymnastikpass utan glasögon.
Ska nu försöka måla upp en bild för er, hur detta såg ut.
Var nu vänliga, att tänka er den där filmen med Gene Wilder och Richard Pryor. Där den ena är blind och den andre döv. Båda blir vittnen till ett mord. Kruxet, eller kanske till och med twisten, är att den blinde hörde mordet medan den döve såg mordet. Givetvis blir följden diverse dråpligheter.
Tänk er detta. Fast det var inte alls så bilden såg ut igår.
Men det är en bra film. Se den. Eller gör det inte. Det är upp till er. Själv är lite av ett fan av Wilder och vägrar se den andra filmversionen av
The Producers eftersom Matthew Broderick är fantastisk, kom igen han är Ferris Bueller (Bueller? Bueller? Anyone?) men han är inte Wilder. Så därför såg jag filmen. För Wilder var med. Men jag har inte sett The Producers med Broderick. Har ej haft lust. Ungefär som att jag har svårt att se filmatiseringar av Raymond Chandlers deckare utan the Bogie. Ni vet hur det är.
Så tänk er det här istället: En blind leder en blind. Tänker er detta.
Fast det var inte alls så det var.
Det var bara jag. Som ledde mig själv. Låg hela tiden en sekund efter alla andra, utförde rörelserna med en viss osäkerhet eftersom jag inte kunde vara säker på att jag inte skulle råka slå till någon som råkade befinna sig farligt nära. Började misstänka att min takt hörde ihop med min syn eftersom den var helt försvunnen när jag knappt såg något. Och min taktkänsla är knappt närvarande även när jag ser skarpt.
Faktum är att det säkert hade gått bättre om jag blivit ledd av en blind men vi hade nog tyvärr blivit ovänner tillslut.
Den Blinde: Men lyssna på musiken och rör dig i takt med den.
Jag: Äh okej. (rör mig lite ryckigt, hit och dit)
Den Blinde: Det är inte så svårt. Du försöker ju inte ens!
Jag: Ditt as, det ser du väl att jag gör!?!
(obekväm, fruktansvärd lång tystnad)
Den Blinde: Nej.
Jag: (nervöst skratt) Haha. Öm. Oj?
Den Blinde: (suck) Om nån vill mig nåt så är jag i min loge.
Förstår fortfarande inte varför han fick en loge och inte jag. Är väl ändå stjärnan i den här showen, va? Det är ändå mitt liv. Trist när man blir biroll i sitt eget liv. Dessutom behöva få sin stjärnglans uppsnappad av ett jäkla blindstyre,vad ser hans publikum hos honom egentligen? Jag menar, han kan inte ens se dem och- åh, äh… är du fortfarande kvar?
Den Blinde: Jupp.
Jag: Trodde du hade äh… gått till din loge?
Den Blinde: Nej.
Jag: Errrrr…
Den Blinde: Har du nåt mer på hjärtat?
Jag: Du har äh… (dags för en briljant undanmanöver, pekar vilt med handen för distrahera) Titta vad är det för sjukt som händer där borta dit jag pekar mot med min hand!?!
Den Blinde: Verkligen? Det gamla ”peka och titta där!”-tricket? Verkligen?
Jag: Åhnej, min briljanta plan hade en akilleshäl.
Den Blinde: Jag… jag skulle inte kalla den briljant om jag var du. (lägger armen om mig) Kom, låt oss reda ut det här som två vuxna människor över varsin kopp chai latte.
Jag: Åh. Jag gillar chai latte… (tänker efter) Är det här ett trick?
Den Blinde: Det är inget trick.
Jag: DET ÄR ETT TRICK! Undanmanöver! (springer in i en stängd glasdörr)
Den Blinde: Okej. Låt oss samtala om det här som en vuxen människa och en sorts utspilld person över varsin kopp chai latte.
Jag: (hysteriskt) Åh min gud, jag tror mina hornhinnor lossnade när jag sprang in i dörren!
Den Blinde: Nej. Du har fortfarande inte tagit på dig dina glasögon.
Jag: Ah. (tar på mig glasögonen) Åh min gud, jag kan se igen!
Den Blinde: Fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar